Kasslerpojkarna

eller vad säger ni? Kombinera ett beat med en kille som snackar och wips en låt som klår det mesta i hip hop väg.. Klicka på bilden nedan för att höra eller här!



//CJ

Ni som känner Böte vet vid det här laget hur kåt han var(är!?) på iPhone. Han spenderade i princip ett helt år på att försöka skaffa en iPhone. Detta klipp visar det mest desperata försöket att komma över en iPhone... "Det låter som att det kan bli musikhistoria!" säger en av radiopratarna och så rätt han hade... En modern klassiker! Idol nästa!?

//CJ

Det blir lite mycket Jigga och Youtubelänkar på bloggen, men den här reklamen kan få vemsomhelst att rocka NY-keps. En icke-kronologisk rekonstruktion av Jay-Z:s alla albumomslag:

 

Blueprint 3? Inte så mycket att hänga i granen, vilket var extremt väntat. Och man kan ju fråga sig vem som pitchade idén att göra en cover på Alphavilles "Forever young" med den nya titeln "Young forever"? Den där 40-årskrisen har satt sina spår. När Kingdom Come släpptes skrev Martin Gelin om albumet som den nya kostymsoulen, dvs lite trevlig, välproducerad och tråkig bakgrundsmusik för American Psycho-män. Tänk Lionel Richie. För övrigt en ganska träffande beskrivning av Dr. Dre:s pianoklinkade de senaste, tja, tio åren.

 

/Heino

Att titta på livevideor av gårdagens spelningar är ungefär som att läsa konsertrecensioner: endast intressant för de inblandade. Anywayz, jag hoppas ni får lite smak av mitt onsdagsmayhem av den här Major Lazer-videon. Om inte annat, spana in bordskollapsen runt 3:37.

 

/Heino

Rap newz: Tydligen har Jay-Z:s "Blueprint 3" läckt. Dags att spekulera medan tankningen pågår med andra ord. Vad ska man förvänta sig av det här rockiga och tråkigt korrekta omslaget? Inga cigarrer, kamelläppar eller solbrillor så långt ögat kan se. Det saknas bara några trånga jeans och skinnjackor för att valfritt New York-band ska få något fuktigt i blicken. 

De läckta låtarna har varit hyfsade Timberlandförsök medan singeln D.O.A symboliserade det som är sunkigt med New York-rap: bitterhet och sömniga "organiska" beat. Så varför slösar jag energi på Jigga efter floppar som American Gangster och Kingdom Come? Svaret är, som mycket annat i livet, i form av en mp3:a. Kanye och Jay talar till sina hatare på "Hate"(direktlänk), en helt enormt bra lo-fi-produktion. Hjärtat dunkar alltså lite extra när jag rar:ar upp skiten.

/Heino

Förra veckan meddelade DN På Stan att Lil Jon under ondsdagskvällen skulle befinna sig på en stekig Östermalmsklubb. Pressreleasen (full av särstavningar) var inte särskilt specifik - skulle han greppa micken, röja på ett svajigt bord och spruta Crunk Juice över publiken eller bara vinka lite lojt vid DJ-båset? Tydligen var han på besök i Stockholm för att spela in material till hans evighetsprojekt "Crunk Rock" med RedOne.

Även om jag har varit på tillräckligt många hiphopspelningar för att förstå att de knappt förtjänar att kallas för konserter håller man ändå en önskebild av en crunkspelning vid liv: det droppar kondens från taket, folk brölar, häller sprit och öl på varandra från tattiga bensindunkar och studsar runt rent allmänt. Klart man var taggad.

Nåväl, efter lite trixande med listor står jag och min klick till slut inne på klubben. Efter några timmars crunk-pepp och förvirrade samtal om huruvida vi blivit blåsta eller ej börjar det flockas en stor klump av stilettklacksbrudar kring dj-båset. Det såg rätt bisarrt ut när 30 personer fumlade med sina iPhones för att fotografera en sliten, sms:ande Lil Jon två meter bort. Sådär höll det på ett tag och vi tröttnade rätt snabbt på spektaklet. Jag kunde dock inte slita mig från att ge honom en ryggdunk när han senare svassade runt med sina livvakter. Allt som allt, en fet kväll.

En bra bonus var att DN:s kulturbilaga dagen efter citerade ett inlägg från Lil Jons Twitter: SMOKIN HOOKAH AGAIN!! N SWEDEN!! YEAHHH!!

/Heino

Kommer ni ihåg Atlantagruppen Shop Boyz och deras "Party like a rockstar"? Klart ni gör, det blev ju t. o. m en smärre P3-hit sommaren '07. Någon hipp snubbe på redaktionen hade väl insett storheten i denna white dude-parodi och lyckats få in den på typ Morgonpassets spellista. Att partaja som en rockstjärna är ju nuförtiden att partaja som en vit (tidigare white trash) medelålders snubbe med en Jack Daniels i högra handen. Attribut som man vanligtvis inte förknippar med hiphop. För att understryka hur idotiska rockfans och vita ungdomar i USA kan låta skränar Shop Boyz "t-t-totally dude!" i refrängen. Det var en särskilt lyckad rockparodi gjorda av personer "utifrån", från hiphophåll. Oftast brukar ju det stanna vid ett Family Guy-skämt om Ozzy eller liknande.

Några som spinner vidare på det här temat är Fast Life Yungstaz (F.L.Y) med sin "Party time (surf party)". Bara titeln är genial och den tränger ännu djupare in i white dude/surflingon än vad Shop Boyz någonsin vågade eller ville. Det droppas uttryck som hör hemma på valfri stekig strand i Kalifornien där det knappt går att se havet för alla blommönstrade Billabongshorts; "Cowabunga!" "it's frickin' gnarly dude!" "it's time to party, dude!" osv. Som genomdum sommarlåt är den här tillräckligt vass för att du ska klicka på den där replayknappen fler gånger än vad du vill erkänna.


//Heino
 

Ok, den här går ut till alla långhåriga metaldudes som håller stilen. Konsekventa och svenska Dark Tranquility har släppt flera stadiga album sedan i början av 90-talet. Efter att At The Gates splittrats (ja metalfolket, det var faktiskt 13 år sedan) och In Flames vandrat bort i en dimma av Dreamhackhits håller DT fortfarande fortet. De är snortighta och lagom göteborgska. Däremot kommer du aldrig att se en 15-åring ta upp sin mobiltelefon till tonerna av "Focus shift". Trots att DT pumpar ut kvalitetsalbum och har allt det där som det brukar tjötas om; integritet, konsekvens, grymma riff, tyngd, snabbhet.
Det är nog bäst så. Om de skulle försöka sig på någon P3-hit hade nog folkölen sprutat ur metalmänniskornas skägg snabbare än du kan säga "OMFG SELLOUT! DARK TRANQLITY SUXX!". 

Så, här bjuds på ett liveklipp ("Edenspring", 1995) från en spelning förra året i Österrike. Klicka på HQ-knappen, plocka ur Prippsen ur kylen och låt nacken arbeta.

Återigen, Gucci Mane på bloggen. Mariah Carey/hennes agenter har den goda smaken att bjuda in Gucci på nya singeln från hennes kommande album "Memoirs of an Imperfect Angel" (side note: awesome titel). I "Obsessed" möts grusiga Gucci och fluff-Mariah i en bouncig halvtempolåt. Man kan pusta ut, giftermålet med Nick Cannon verkar inte ha påverkat henns omdöme.

Mariah Carey f. Gucci Mane, "Obsessed" (direktlänk, via The Fader)

Om man inte läser rapbloggar varje dag så har man med säkerhet missat hypen kring Gucci som den bästa/mest ignoranta rapparen från södern just nu. Lil Wayne sitter ju mest och tar gitarrlektioner av Fall Out Boys Pete Wentz (även om han på senare tid spottat ur sig mästerverk som "We be steady mobbin" med just Gucci Mane och hyllningen "Kobe Bryant"). Man måste ju bara älska Gucci. Ingen kan som honom lägga rader som man bara vill grymta framför dörrvakten för att sedan glida in på klubben med stunnaglasses och minkpäls. 

//Heino

Ungefär tio år efter Counter-Strike och ICQ:s storhetstid får vi "LOL" av teknikentusiasten Trey Songz med eminenta gästerna Gucci Mane och Soulja Boy. Här namedroppas Blackberry, twitpics, myspace och annat gött. 00-talet liksom. Det låter som en tonsatt MSN-chatt och knäcker just därför det mesta. Man kan nästan föreställa sig trion spela World of Warcraft.

Trey Songz f. Gucci Mane & Soulja Boy, "LOL"

//Heino

Ursäkta spammandet, men det här är värt att dela med sig av. I helgen var det Good Life på Färgfabriken här i Stockholm. Jag hängde med Kasslerpojkarna Jenna och Böte i en syrefattig mayhemlokal. Bra grejer.

Här är en fet mix med fräsch hiphop-skit från lördagens dj:s. Det är i princip vad som spelades under kvällen.

The Good Life Mixtapes (103mb)



//Heino

Den här videon har hunnit samla på sig lite internetdamm, men det kan vara sköj med lite stockholmsk klubbrap. Teki Latex gästar - den feta, franska, skalliga bebisen från TTC.

Vad ni ser är resultatet av en tagning inne på Coop Forum Ulvsunda. Inte inne på klubben alltså.

Om ni inte redan vet det så är 2009 rymdfuturismens år. Efter Yung LA:s 08-hit "Ain't I" kommer videon till "Futuristic Love (Elroy)". Det är såklart en video som ser ut som godis, antitesen till en hård, svartvit thuggeri-video. L.A sportar alltså mohawk-frippa och gör någon sorts sångrap över fluffiga sockervaddslåtar. För övrigt är "futuristic" ett väldigt användbart adjektiv. Droppa det framför något hårt, typ "futuristic handgun" (som Lil Wayne gör här) och det blir instant success.



Young Jeezy snackade om sitt rymdskepp på sin "Luv it" för några år sedan. Jay'Ton tog tillvara på frasen och gjorde ett södernanthem kring samplingen. Grovt underskattade Rich Boy är med på ett hörn och gläfser lite.

Jay'Ton f. Blood Raw & Rich Boy, "Spaceship" (direktlänk)

När Kanye ännu inte var så futuristic spelade han in och regisserade den här videon för alla drönare/slavar på jobben. Den släpptes dock aldrig men dök upp på Kanyes stekarblogg för ett tag sedan. Här är det dock inget tal om rymdskeppet som något fräsigt som ska landa på röda mattan - Ye vill att farkosten ska befria honom från vardagshelvetet på Gap.

//Heino

Annars kan det gå som för Bret Michaels(Sångare i Poison) på Tony Awards...





Aj!

//CJ

Dagens musikrelaterade inlägg: bakgrunden till Yngwie Malmsteens berömda flygplansutbrott. Aftonbladets Martin Carlsson berättar:

Jag och Jens lyckades övertyga honom att om vi skulle hälla piss på tanten så skulle det bli 2-1 till Sverige. Strax innan detta hade jag tagit fram min Walkman som man kunde spela in med och spelat in slutfasen av bråket. Yngwie var fortfarande väldigt upprörd. Yngwie gick fram och hällde en hel mugg full med piss på tanten.

Det är denna inspelning som har spridits som en löpeld och givit namn till en av Yngwies skivor. De ville vända planet och slänga av oss i Alaska, men av hänsyn till övriga 450 passagerarna fortsatte de för det var lika långt till Tokyo som till Anchorage. Väl i Japan väntade kravallpolis, men vi var erfarna på detta område på grund av tidigare flighter till Japan, så vi spred ut oss. De väntade sig ett band, ett gäng vikingar, men blev förvirrade när vi kom en och en. Vi gick separat igenom tullen och möttes vid bussen och garvade åt det hela.

The stuff  that makes legends, helt enkelt.

//Heino

Som vanligt när det kommer till hiphopalbum håller de inte måtten. Men när lösryckta mp3:or fyller hårddisken spelar det mindre roll. Vem fan lyssnar på album liksom. Under de senaste 5-6 åren, typ sedan Fiddys "Get rich or die tryin", har allt fler stora album bleknat i jämförelse med de mixtapes som letat sig ut på nätet i upptakten till albumsläppet. Exempel: Young Jeezy:s "Trappin' ain't dead". Hans senaste album, "The Recession" var en extremt enhetlig historia (vanligtvis ett plus inom hiphopen), och visst är han medveten om det. Det finns ett spår på "Trappin' ain't dead" som heter just "Consistent". Man vet helt enkelt var man har den där grabben. Vi kommer inte att se Jeezy mumla sig fram i "Oprah" eller  "Ellen" inom den närmaste framtiden. Problemet med "Recession" är dock att den blev lite, tja, långtråkig. Samma beats, samma trasiga stämband, om och om igen. På "Trappin' ain't dead" får du några dj-skrik i örat, men också en fet samling låtar, Dracula-orglar och repetetiva refränger. Allt gott alltså.

Motsatsen till konsekventa "The Recession" är alltså att släppa ett schizo-album där alla producenter får peta med sina flottiga chipshänder. Resultatet blir i regel värdelöst. Om ni frågar mig om Fabolous album från första halvan av 00-talet ryser jag. Efter jiggy-eran med Puffen (Diddy alltså) runt milleniumskiftet fanns en idé inom branschen att ett särskilt framgångsrecept alltid funkar: tre låtar för the ladies, trelåtar för teh streetz, trelåtar för klubben och typ tio fillers. Mixtapes lider inte alls av samma skivbolagsängslan. Om ni inte levt under en sten de senaste åren vet ni att Lil Wayne's "Da Drought"-serie, där han sprutar skitsnack över välkända beats, sammanfattar grejen bra: galenhet, humor och annat göttigt som tonas ner när dyra bolagsprojekt vankas. Jag tror att tre mixtapes har upptagit mer av min tid i år än tjugo skivbolagsalbum lyckats med. Och mitt i allt detta Spotify står och ser ut som ett jävla fån.

Tanka Young Jeezy:s mixtape här: Trappin' ain't dead mixtape

//Heino

Kommer ni ihåg The Andy Milonakis Show på MTV? Den 33-åriga Andy (ja, han lider av en sjukdom och ser därför ut som en fet 12-åring) är tillbaka efter succén "Let Me Twitter Dat". I "Zumbie" teamar han upp med Major Lazer (Diplo och Switch) och tillsammans prickar de av några bra saker här i världen: zombies, tjockisdans och autotune. Lägg även märke till Bumblebee som gör bättre ifrån sig än i hela Transformers-filmen.

Major Lazer "Zumbie" ft. Andy Milonakis


//Heino

Dudes och dudettes, jag tänker från och med idag bidra med lite musikrelaterade inlägg. Och med musik menar jag såklart finkultur som hiphop, hotpants och hydraulik. Jag ska vara er guide och vägleda er genom tung bangin' screw och de senaste Voice-hitsen. Ingen diskriminering här.

Till att börja med har det varit extremt fattigt med autotune-posts på bloggen. Om vi tittar i kalendern ser vi maj 2009, men inte fan har autotune blivit den nya bootcuten. Nej, den står stadigt på egna ben och stirrar alla hatare i vitögat. Det är sedan länge klarlagt att vi inte kommer att titta tillbaka på de senaste åren och skämmas för att vi pumpade "Buy U A Drank" hundra gånger i veckan. Vad jag vill säga är att alla haterz kan gå hem, gärna med den här i lurarna:

Drake ft. R. Kelly - Best I Ever Had (Remix)

Det är alltså Drake, den sönderbloggade sötingen från Kanada, även känd som Jimmy Brooks i "Degrassi: The Next Generation". Här bjuder han in Kelly för att lattja lite på hans mixtape-låt som i sin tur meddelar att ett nytt album droppar i september. Nuförtiden är man mer skeptisk än entusiastisk när Kellz ska släppa album, men tydligen blir det "real r'n'b-shit". Bra där. Jag trodde att han bestämt sig för att i all framtid bomba och sänka sina egna soloskivor med hiphop-Kellz.

Ekvationen för R. Kelly ser nämligen ut såhär:

Gästverser på kollegornas låtar: fet skit.
Hiphoplåtar på soloskivor: meh.
Smör och snusk på soloskivor: fet skit.

Inte så svårt framgångsrecept tycker jag. Nåja, nu hoppas jag att den här låten drar upp besöksstatistiken lite. Håll till godo och håll rss-läsaren vaken inför nya kulturbetraktelser.

//Heino